Kunskapsteori eller epistemologi är läran om kunskap. Ordet epistemologi kommer av grekiskans episteme "kunskap", "lärande" och logia "lära", av logos "ord". Med "kunskap" menas nästan alltid propositionell kunskap, det vill säga kunskap som kan uttryckas i formen "A vet att p" där A är en person och p en proposition. En färdighet, exempelvis att kunna simma, är också en form av kunskap. Att känna en person eller en plats är även det kunskap, men inom kunskapsteorin tenderar den propositionella kunskapen att dominera.

Den traditionella synen på kunskap har varit att personen A vet p om och endast om (1) p är sant, (2) A är övertygad om att p är sant och (3) A har goda, tillfredsställande eller tvingande skäl för att tro att p är sant. Dessa är alltså tre nödvändiga krav på allting vi kallar kunskap. Man brukar förkortat säga att kunskap är "sann rättfärdigad tro". Definitionen fördes först fram av Platon men har ifrågasatts av Gettierproblemet.

Filosofins historia är fylld av skeptiker, till exempel Pyrrhon och David Hume. En del skeptiker vill avvisa kunskapsanspråk och börjar argumentationen utifrån det. Andra vill rättfärdiga kunskapsanspråk, men finner under vägen fram till hållbar kunskap många kunskapsanspråk som inte håller för prövning. Descartes är ett exempel på en filosof som i sökandet efter en stabil bas för kunskap finner många skeptiska argument mot sådant som man vanligen tar för självklart. Därför är Descartes en filosof som söker och finner fast och pålitlig kunskap men på samma gång ger många skeptiska argument. På det sättet kan man säga att skeptiker inte bara ifrågasätter kunskapsanspråk utan även problematiserar vår bild av kunskap.

En frågeställning som gränsar till värdeteori är frågan om kunskaps värde. Med andra ord, har exempelvis ett råd som är grundat på kunskap ett större värde än ett råd som ges helt slumpmässigt, om båda råden leder till samma konsekvenser? Frågeställningen går tillbaka till Platons dialog Menon.