Filosofisk naturalism

Naturalism är ett begrepp som används inom filosofin som samlingsnamn för flera filosofiska åskådningar som inte särskiljer övernaturligt (även ting som icke-naturliga värden eller universalier) från naturligt.

Naturalismen omfattar flera filosofiska åskådningar, oftast sådana med sitt ursprung i materialism och pragmatism, som inte särskiljer övernaturligt (även ting som icke-naturliga värden eller universalier) från naturligt. Naturalism påstår inte nödvändigtvis att fenomen och hypoteser som vanligtvis kategoriseras som övernaturliga inte existerar eller är felaktiga, men insisterar att alla fenomen och hypoteser kan studeras med samma metoder. Således är någonting som anses övernaturligt icke existerande, okänt eller skiljer sig inte mycket från ett naturligt fenomen eller en hypotes.

Alla metoder av härledning eller undersökningar för att införskaffa kunskap som begränsar sig till naturalistisk, fysisk eller en materiell inställning och förklaring kan anses naturalistiska.
Många moderna vetenskapliga filosofer använder termer som metodisk naturalism eller vetenskaplig naturalism för att referera till den av vetenskapen väletablerade vetenskapliga metoden, som gör det metodiska antagandet att alla observationer i naturen kan förklaras med naturliga orsaker, utan antaganden av existerande eller icke-existerande av det övernaturliga, och således anser övernaturliga förklaringar för sådana observationer utanför vetenskapen. De skiljer denna typ från ontologisk naturlism eller metafysisk naturalism, vilket avser den metfysiska tron att den naturliga världen (inklusive universum) är allt som existerar, och att inget övernaturligt existerar.

Många vetenskapsmän är naturalister och omfattar därmed naturalism som en filosofisk åskådning. Det som gjort vetenskapen framgångsrik, särskilt naturvetenskapen, är till stor del metodologisk naturalism. Den bygger inte på ett overifierat antagande om naturalism, utan på metoden att alltid söka naturalistisk förklaring på ett problem. Genom att aldrig lätt accepera att en gud, demiurg eller ett mirakel godtas som förklaring till ett fenomen, tvingas man söka naturens funktion så långt den låter förklara sig naturalistiskt. Metodologisk naturalism innebär inte att man förkastar något teori eller hypotes endast utifrån en naturalistisk världsbild, det innebär att man alltid söker en naturalistisk förklaring. Vetenskapsmannen kan ha en super-naturalistisk världsbild, till exempel teism, och ändå framgångsrikt använda sig av metodologisk naturalism. Ett problem med naturalism som antagande är att naturalism inte kan verifieras med naturalistiska metoder. En vetenskapsman kan vara naturlist och endast acceptera naturalistiska förklaringar på grund av övertygelse eller så kan han/hon vara till exempel teist och endast acceptera naturalistiska förklaringar inom naturvetenskapen eftersom han/hon tycker sig ha fog för att metodoligisk naturalism visat sig fungera bra och ingen kommit med något övertygande experiment som visar metoden är olämplig för naturvetenskapens växt.

Metodologisk naturalism

Metodologisk naturalism är ett sätt att förhålla sig vetenskapligt prövande även när det gäller världsbildens roll i vetenskapen. Det är svårt att tänka sig en naturvetenskap som lekande lätt accepterar super-naturalistiska förklaringar som en del av det experimentella arbetet. 

Metodologisk naturalism är ett metodologiskt förhållningssätt inom vetenskapen, som innebär att man bara söker förklaringar och ställer upp hypoteser i termer av naturliga orsaker. Man avstår från att åberopa övernaturliga förklaringar eller postulera övernaturliga väsen. Den metodologiska naturalismen, i motsats till den metafysiska naturalismen, förnekar inte att något övernaturligt skulle kunna existera, men betraktar det som utanför vetenskapens räckvidd.
I princip all seriös vetenskap idag är metodologiskt naturalistisk.